klart.se

Du är här: Signora Norén Eberhardsson

Signora Norén Eberhardsson

Signora Norén Eberhardsson


Albert Lindberg skriver:

En av de mera framstående skidlegenderna från Norsjö är Signora Eberhardsson. Hon var född i S Storliden 1905 och hette Norén som flicka. Hennes far var Johan ”Jaani” och modern Sara. S Storliden är en ensamgård tre kilometer söder om Norsjö samhälle. Signoras barndom och uppväxt skilde sig säkert inte nämnvärt från dåtidens uppväxande släkte. Under självhushållets tid, som bestod långt in på 1900-talet, var det oftast kvinnorna som fick sköta djurbesättningen i ladugården och männen skötte de något tyngre sysslorna. Till det gemensamma arbetet hörde slåtterarbetet, framförallt myrslåttern, som var ett tungsamt arbete. Bara att gå på slåtterängarna en hel dag, ofta längre än åtta timmar, var ett konditionskrävande arbete som säkert var en nyttig styrke- och grundträning för ett blivande skidåkaress.

I en ljudbandsupptagen intervju eller samtal med Irma Lindberg 1980 berättar Signora om sin skidkarriär:
”Vi hade tre kilometer till skolan i Norsjö och ungefär lika långt till Åliden  där vi gick någon termin. Enda fortskaffningsmedlet vi hade var skidor. Hemkommen från skolan hade mor arbete åt oss som först skulle uträttas och som hon fördelade mellan mig och mina bröder. Vårt stora intresse var skidåkning och norr om gården fanns en fin backe, där vi brukade åka på kvällarna. Berget vid Johan Vallins var ett annat kärt tillhåll för oss. Vi åkte upp och ned i berget och där lärde jag mig verkligen stå på skidorna. Dessutom fick jag armträning, men så blev jag också en god stakåkare.

Början till skidkarriären var fettisdagstävlingarna i Norsjö med start och mål vid bagare Anderssons Kafé. Hemma var det inte så entusiastiska över mitt tävlande, men inte på så sätt att de försökte hindra eller avråda mig. Beviset för detta var att jag fick ett par fina skidor av min far, som nog tyckte att skulle jag tävla så skulle jag ha en god skidutrustning. Utrustningen på den tiden var primitiv. Skidorna som jag började tävla på, var av pappas fabrikat. Han hade dåligt med verktyg för skidtillverkning, men han ”yxade” till ett par som var ganska smäckra, men jag bröt den ena. Jag blev i alla fall av med skidorna och kände en viss lättnad.

Idrottsföreningen hade även skidor till låns. Mycket hade hänt när jag fick den omtalade skidutrustningen. Vi skulle tävla i Boden, men jag var utan skidor. Jag fick emellertid låna ett par av Oskar Näsvall, näset, en av Norsjös längsta karlarmed skidor troligen dimensionerade efter ägaren. Stavarna var tillverkade av björk och utrustade av tunga trugor. Jag höll i mitten av staven. Tävlingsdräkten bestod av ballongbyxor och jacka av gråmelerat kakietyg och en hatt i ungefär samma tyg och färg. Som tävlingsskor använde vi pjäxor med höga skaft. Vi var snyggt klädda, men det var inte vanligt att flickor var klädda i långbyxor och vi bytte snabbt om efter tävlingarna.

Resor till tävlingar var skidor till Kusfors eller Bastuträsks järnvägsstation. Det fanns inga bussar eller bilar som transportmedel. Järnvägsresorna betalade idrottsföreningen och dessutom 8 kr/ dag som skulle räcka till uppehälle under tävlingsdagarna. Vi tävlade rätt flitigt. I Stockholm på Djurgården där gick det dåligt – jag tror jag blev sexa. Skellefteåtävlingarna var prestigefyllda drabbningar, som man på inga villkor ville förlora. I Östersund vann jag SM över 10 km, med endast tre sekunder före tvåan. Sista vintern jag åkte vann jag fem tävlingar av sex möjliga. Att vinna var ju väldigt roligt, men priset tyckte jag var värdefullaste.”

Signora slutade tävla av religiösa skäl. Hon var bara drygt tjugo år och skulle säkert haft framgångar i tävlingsspåret i många år om hon fortsatt tävlandet. Hon läste bibelskolan i Vaxholm, där hon träffade sin blivande man Bertil som hon gifte sig med 1936. Under många år var Signora ordets förkunnare på olika platser, men återkom till Norsjö. Hennes man blev pingstförsamlings föreståndare.

Irma Lindberg var några år tränare för en grupp skidungdomar på skolan. Vissa tillfällen var det besvärligt att aktivera dom, då det t.ex. var kallt. Irma berättar att hon planerade att kontakta Signora och be henne komma och berätta om sin skidkarriär. Irma kände henne till utseendet och med ledning av detta tog det tid innan hon skred till handling. Signora antydde, att det hörde till en föregående tid, men lovade i alla fall att komma och berätta det hon mindes. Ytan var butter, nästan vresig, men Irma fick en annan bild av henne efter den träffen och hon uppfattade Signora som en snäll och fin människa. Signora yttrade senare: ” Tänk om jag varit mer förberedd, då skulle jag haft mycket mera att berätta.” Med de orden tycker vi att Signora gav sitt medgivande till att ”publicera” intervjun.

Signora avled 1984 vid 79 års ålder. Hennes make Bertil skänkte de priser som fanns kvar till Norsjö skidlöparmuseum.
 
 

Sidan uppdaterad:  2015-05-19
 
Norsjö kommun

Växel: 0918-14 000
E-post: info@norsjo.se
Org.nr: 21 20 00 - 2858
Besöksadress

Kommunhuset
Storgatan 67
935 81, Norsjö
Öppettider

Måndag-torsdag: 08:00-16:30
Fredag: 08:00-16:00
Lunchstängt: 12.00-13.00
Synpunkter på hemsidan

Kontakta webbmaster
E-post: hemsida@norsjo.se
Information om cookies (kakor)